Organisationer har olika perspektiv och inställningar till sin projektverksamhet. Ett sätt att se projekten är just som enskilda händelser och fokus ligger på vad varje projekt är tänkt att uppnå. Ett annat perspektiv är att se projekt som grupper med beroenden emellan sig och man samlar därför ihop dem som portföljer. Att se beroenden mellan samtidigt pågående projekt är viktigt; resurser som maskiner, lokaler men också personer, delas ofta mellan projekten och det gäller att de inte överbeläggs eller överutnyttjas.

Ett tredje sätt är att se projekt som en trappa eller i form av generationer, dvs ett första projekt banar vägen en bit och följs sedan av nästa generation av projekt och nästa. För att hålla ihop projekten och se till att de bildar en stark och hållbar kedja kan man antingen i förväg planera och skapa en ”roadmap” (ett proaaktivt angreppsätt) eller så kan man sätta upp bra rutiner för att lärandet, kunskapen från ett projekt ärvs till nästa (ett reaktivt angreppsätt). Ser man bara till att konsekvent använda sig av någon av metoderna ger de ofta lika goda resultat.

Det proaktiva angreppsättet är dock bra att använda då man vill koppla projekten till tydliga strategiska mål. Här måste man tänka sig för; klara tydliga mål hjälper till att lyckas men bara om de kan skapa aktiviteter som är möjliga att genomföra. En fördel med det reaktiva sättet att jobba är att man kan arbeta upp en kunskapsbank med goda och mindre goda erfarenheter att använda i kommande projekt.

Så vad är slutsatsen ur ett portföljperspektiv? Jo titta framåt, koppla projekten till strategiska mål, men för att bedöäma huruvida de kommer att lyckas titta bakåt, använd kriterier (egenskaper, parametrar) som gör att bedömning kan göras ifrån tidigare genomförda projekt.